Jag har en bekännelse: Jag vill inte välja. Inte vårdcentral, inte sjukhus och inte kirurg. Jag vill ha en sjukvård som fungerar. Oavsett var jag bor och var någonstans jag befinner mig i livet. Är det något fel på mig?
Samhället tycks vara besatt av en valfrihetsneuros. Välj gymnasieskola, välj tandläkare och välj elbolag.
Jag varken orkar eller vill. Jag betalar däremot skatt. För den skatten förväntar jag mig en social trygghet för mig och min familj när vi blir gamla och sjuka. En dag kanske vi inte kan jobba längre. Kanske någon av oss drabbas av en allvarlig sjukdom. Då vill jag inte behöva oroa mig för att pengarna ska tryta, för att jag inte har valt rätt försäkring. Eller för att sjukvården är så nedskuren att vi inte får rätt vård i tid. Jag vill inte stå där och känna att "jag valde fel vårdcentral" om min mamma blir liggande utan tillsyn i en sjukvårdskorridor. Valfriheten är bedräglig. Politikerna skär ner i sjukvården och slår sönder väl fungerande offentliga vårdenheter. Sen vill de att vi ska välja på ”privata alternativ” där pengarna försvinner till skatteparadis. Inte sällan tjänar politikerna själva, eller deras släktingar på affären genom konsultuppdrag och liknande. Så jag måste fråga: är det verkligen valfrihet vi vill ha?
Kan vi inte tala om frihet istället? Utan det där jobbiga valet.
Den där vackra friheten som Björn Afzelius sjunger om i ”Sång till frihet”. Den handlar knappast om att välja vårdcentral. Nej, äkta frihet är att bo där jag vill och veta att det finns en säker och human sjukvård. Lika för fattig som rik, ung och gammal.
Frihet är att som sjuk få resurser att leva bästa möjliga liv. Frihet är att inte vara en belastning för anhöriga eftersom det finns tillräckligt med personal och vårdplatser. Frihet är att slippa välja, när samma goda vårdkvalitet finns över hela Sveriges land.
Frihet, detta vackra namn, handlar om människovärde och trygghet. Och det är inte något som vi ska välja. Det är en rättighet.
Nils Littorin
Kommunistiska Partiet, Lund
|
|
